Nu räcker det! Dax för nya vanor.

Jag har de senaste 1,5 åren gått upp mycket i vikt. Exakt hur mycket är dock oklart, då jag innan viktökningen sällan vägde mig. Jag har nämligen alltid varit en sån där som alltid kunnat äta vad jag vill, när jag vill och ändå ha en platt mage, smala ben och lagom stor rumpa. Tror att det är genetiskt. Mamma är likadan, syrran och mormor också.

Men hösten 2012 hände det flera olika saker som bidrog till att jag raskt ökade runt 10 kilo på en månad. Stanna lite där och fundera på hur mycket det egentligen är. Om du inte kan visualisera att du bär på två matkassar med 5 liter mjölk i varje hand så kan jag förklara att det är JÄTTEMYCKET!

Sedan har vikten sakta men säkert ökat, och nu har jag nog snart gått upp 20 kilo. Det som hände var att jag slutade jobba, har alltid haft jobb där jag rört på mig mycket. I Djuraffären finns det inte ens någonting att sitta på i butiken. Hundmatsäckar på 12-15 kg skulle var och varannan kund ha, vissa köpte 19-20 kg hundmatsäckar. Kattsand på 10-20 kg. Detta innebar gratis styrketräning, varje dag.
Innan jag jobbade där jobbade jag i och för sig ett år på Begravningsbyrå, där var det bara stillasittande som gällde. Men när jag kom hem därifrån var det två stora hundar som skulle rastas.
Och innan jobbet på Begravningsbyrån var det Möbelvaruhuset som gällde, jag jobbade där i 5 år och DÄR fick man gå långt. Jösses, jag önskar att jag haft en stegräknare på mig på dagarna. Vi hade en sparkcykel för att ta oss runt på morgonen och kvällen när det var dax att larma och låsa. Och återigen, hundrastning av två ystra hundar efter arbetsdagens slut.

Hösten 2012 slutade jag att jobba. Satt mest i soffan och kollade på TV. Utbränd, uppgiven och tvärfattig. Det strulade nämligen rejält med utbetalningen av min sjukersättning.
Hund hade jag ju fortfarande. Men inte två, utan en. En gammal hund som inte kräver lika mycket motion. Matlagning när man är deppig är det ju lite si och så med… Aptit lika så. Det hela slutade med en skräpmatsfestival de lux! Inte köp-mat, men mycket mackor och fet mat.
Så jag satt alltså still, deprimerad med antidepressiva tabletter, i en ny stad där jag inte kände allt för många människor. När man är deprimerad är det inte lätt att skaffa nya vänner heller, och ärligt talat så tyckte jag att det var ganska skönt att bara få vara. Att sitta still utan att måsta hetsa iväg ut på lunchen och rasta hunden. Hem från jobbet för att hinna till någon kurs på brukshundklubben. Sitta på föreläsning på min lediga dag. Prata i radio på den enda lediga förmiddagen. Mitt liv var ett pussel. Alla saker var så roliga att jag inte kunde eller ville säga nej till något! Jobba var ju bättre än att låna pengar av CSN. Anledningen till min depression var utbrändhet på grund av att jag jobbat och pluggat och haft för mycket för mig samtidigt. Det plus dubbla boenden. Ett i Stockholm där expertläkarna fanns. Där även kärleken bodde. Och där jag var skriven. Det andra boendet i Sundsvall, där jag pluggade och jobbade och där vården för reumatiker är så fantastiskt dålig att det krävs en helt egen blogg om det – det räcker inte med ett eget inlägg.
Lägg till en annan ny medicin. Den här är för lederna, kortison. Starkt aptitretande samt en medicin som enligt FASS ger vätskeansamlingar i kroppen.

Så vad har vi då? Jo, en deppig, stillasittade kvinna som äter kortison – som man blir hungrig av samt får kroppen att svälla upp och antidepressiva, där en av de vanligaste biverkningarna är viktuppgång. En kvinna som är vansinnigt uttråkad och van att kunna äta vad som helst.

Nu, i skrivande stund säger kroppen ifrån. Jag har ont i fötterna, fotlederna, knän, och rygg på grund av de extra kilona som jag inte är van att släpa omkring på. Jag går på sjukgymnastik i bassäng två dagar i veckan, en timme åt gången. Men, där handlar det mest om att behålla rörlighet och stabilisera lederna.

Jag fick en stegräknare av min sjukgymnast förra veckan. Nu ska jag f*n nöta ut den! Jag inser att jag inte rör mig alls lika mycket som jag gjort förut. Med olika små mål ska jag peppa mig själv att gå längre och längre, i lagom takt så knän och fötter inte säger upp sig.

Jag har mätt mig med måttband i några veckor, och även ställt mig på vågen med jämna mellanrum. Det ska jag fortsätta med, och hoppas på en nedgång istället för den senaste tidens stabila ökning. Jag tror inte att jag kommer i mina stretchjeans i 26 tum något mer. Det är inte heller målet. Men ett par jeans i 28-29 tum är målet. Nu har jag inte ens ett par jeans i rätt storlek, så jag vet inte vad jag har för storlek i tum längre.

Charlotta Sofia har en mycket inspirerande blogg, där man kan följa hennes kamp ner i ”favoritjeansen”. Jag kan känna igen mig i så mycket av det hon skriver! Med den skillnaden att jag tycker direkt illa om min kropp som den ser ut nu – jag är ovan den, och jag känner mig obekväm i den. Jag får hela tiden köpa större och större kläder, och jag prioriterar inte att köpa fina kläder, utan kläder som är bekväma. 99% av alla kläder handlar jag på second hand. Och 99% av gångerna jag kliver in i en provhytt har jag minst ett plagg i storlek 36 med mig, hjärnan fattar inte att jag är mycket större nu! Skulle jag inte handla på second hand skulle jag få gå naken för jag har gått upp från en 36:a till en 42/44. Och då inte en 36:a i H&M:s pyttiga storlekstabell, där var jag en 38:a innan. Nej, nu får jag nog gå på 46/48 om jag skulle få för mig att handla där. 42/44 är jag på Indiska och Lindex och andra märken av mer ”normal” storlek.
Jag har flyttat ut knapparna i vinterkappan, men nu finns det inget mer att fästa i. Här om dagen trodde jag att jag fick en hjärtinfarkt på tunnelbanan. Mycket obehagligt! Jag kunde inte andas. Hur jag än drog åt mig luften så tog det stopp. Jag skyndade mig hem, och när jag knäppte upp kappan så insåg jag att min inbillade infarkt var en kombination av fel BH och för liten kappa! Jag känner bara att det räcker nu! Dax för nya vanor. För min skull.

Idag såg jag ett avsnitt av ”Medicin med Mosely”, ni vet han med 5:2-dieten. Avsnittet jag såg var en repris från 16/2 och avsnittet handlade om vardagsmotion. Jag såg avsnittet när det gick på Vetenskapens värld för ett tag sedan och det var lika intressant då, men idag var det även mycket inspirerande. Jag kunde direkt relatera till servitrisen som ingick i ett av försöken – och tyvärr även Michael Mosely själv i samma test! Där blev det så tydligt för mig att jag gått från ett mycket aktivt vardagsliv till ett mycket inaktivt vardagsliv, utan att ändra på några andra vanor för att väga upp mina tillkortakommanden motionsmässigt. Istället har jag glidit med och accepterat och köpt större kläder – egentligen mot min vilja. Inte alls likt mig! Jag brukar kunna ifrågasätta och tänka. Men i det här fallet har det väl helt enkelt varit för nära hela tiden. Svårt att se utifrån när man är trött, håglös och orkeslös.

140222_01

Den inte så smickrande verkligheten. På bilden är det inte mina stretchjeans på 26 tum, utan mina absoluta favoritbyxor som jag fått ärva av min syster. De är så tunna att jag fått lappa dem bak. Jag vet inte vad de är för storlek, tvättlapparna är blekta av alla tvättar, men jag vet att jag trivdes med mig själv sist jag fick på mig dem.

Annonser

11 responses to “Nu räcker det! Dax för nya vanor.

  1. Och jag tycker du är skitsnygg på bilden!! Men självklart ska du gå på *din* känsla. Du ska trivas med dig själv.

  2. Hjärtahjärtahjärtahjärta!
    Och en sjuhelvetes massa pepp!

  3. Oj vad jag kan känna igen mig i det du skriver. Jag har alltid varit liten i kroppen, när jag gick ut gymnasiet var jag snarare snudd på för tunn än för rund. Sen hände saker, antidepressiva i tio års tid och nattarbete nästan lika länge efter det gjorde saker med min kropp så idag, säkert 20 kg senare, finns det i stort sett inget med min kropp som jag tycker om. Jag känner mig inte som spegeln visar upp mig, jag trivs inte och det är som att allt skaver. Gråtattackerna i provhytterna har minskat men mest för att jag undviker dem. Jag har just signat upp mig på viktväktarna online, just för att jag inte tror på dieter. Jag hoppas det ska hjälpa mig bort från dumma vanor, tröstätande och fram mot en trivsammare tillvaro. Men det är så himla himla svårt att vända en 15 år lång negativ trend. Och lite pinsamt och skamset, det kan jag inte neka till.
    Så glad att du skriver det du gör, skickar all pepp jag kan och hoppas att vi båda kan le åt ett gott resultat framöver!

    • Visst är det hemskt när man inte ser ut som man känner sig?! Konstig känsla. Och kilona smyger sig på, sakta men säkert.

      Jag har slutat prova kläder i provhytt, man ser ju så mycket av sig själv då! Nä, prova hemma och lämna tillbaka om det inte passar. Tre dagar öppet köp på Stadsmissionen…

      Jag hoppas jag kan inspirera dig att må bättre!

      Kram! Och pepp!

  4. Och jag känner igen mej mycket i det du skriver! Utmattning och deppresion är verkligen inga bra grejer för vikten. En mår dåligt – en äter- en mår ännu dåligare – en äter mer.

    Grejen jag gjorde denna gång för att lyckas med viktnedgången var att fokusera längre fram i tiden, tänka hur det kommer se ut om ett år istället för mitt vanliga, hetsiga: ”Jag BORDE kunna gå ned 10 kg på två månader!!”..Eh…? När en fokuserar så behöver en liksom inte hålla på och förbjuda sej massor. Det kan liksom kännas lite skönt att en får äta pizza till helgen 🙂

    Tack för de fina orden förresten!

    • Visst är det är dålig spiral! Man blir så matt att man inte ens orkar reflektera.

      Jag struntar i hur fort det går. Jag måste bara gå ner dessa kilon så jag orkar med min kropp. Måste gå ner för att må bättre. Jag struntar i antalen kilon, jag vill ha en fastare kropp. En kropp som jag orkar med.

      Kram!

  5. Kämpa på!!!

  6. Pingback: Idag har jag gått 9.508 steg. | Jag har inte bara en hund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s