112 – På liv och död!

Igår trodde jag att jag skulle dö. Eller, först trodde jag att jag sträckt mig i sidan, men smärtan tilltog. Jag tog en värktablett googlade på njursten och la mig på soffan. Efter 10 minuter trodde jag inte längre att jag skulle dö. Nä, jag VILLE verkligen dö. Tårarna rann. Jag kunde inte knyta händerna, och något annat än fosterställning i soffan var inte aktuellt. Så j*vla ont hade jag! Sms:ade grannen som kom in. Hon ringde 1177, men när det bara var 6 nummer kvar så bröts det och hon ringde 112. Jag kunde knappt få fram mitt personnummer när larmoperatören ville tala med mig.

Ambulansen kom ganska fort, trots att det inte räknades som ”blå-ljus-akut”. Med den karakteristiska ”fällknivsgången” så trodde ambulanssjuksköterskan också att jag hade ett njurstensanfall. När han knackade mig i sidan med fingertopparna var jag nära att klappa till honom! Om jag bara kunnat knyta händerna…

Jag fick välja SöS eller Karolinska Huddinge. Och då jag i min enfald trodde att jag skulle få åka hem några timmar senare, så jag valde SöS som är närmare.

Ambulanspersonalen kollade på min medhavda System-påse med tandborste och mobilladdare, flinade och sa att jag skulle smälta in bra på SöS-akuten.
Det gjorde jag! Fast jag var den enda med en System-påse, de andra hade tömt över Systembolagets varor i andra påsar. Lidl-påsar var tydligen det senaste på akuten. Det var jag, en massa virriga gamlingar och en massa fyllon! Jösses, förfest på SöS är inte ett skämt! Det satt folk i alla åldrar med burkar i påsar och jackfickor. Ordningsvakterna (Mads anmärkning, jag tar alltid fel, sorry!) kom in med jämna mellanrum och plockade ut de värsta.
Jag låg verkligen mitt i händelsernas centrum, mellan akutintaget/ett av undersökningsrummen/utgången till resten av SöS/och receptionen där alla anmäldes. Efter några timmar undersöktes jag av en sköterska och fick flytta till en lugnare del av korridoren.

Då jag för några år sedan tvingades se Lars von Triers Riget, hade jag mycket svårt att slappna av och sova. Ljudet från skåpet där de värmde filtarna lät som nåt avlägset larm, och några andra patienter låg och jämrade sig i sina sängar. Jag väntade bara på att fru Drusse skulle komma knatandes. Nu gjorde hon inte det. Men det kom in en RödaKors-tant i mitt rum i morse som var läskigt lik henne! Ja, i morse. Jag fick nämligen ett eget rum vid 03-tiden. Nurse Ratchet rullade in mig i ett rum bredvid korridorens enda toalett. I rummet där sängkläderna förvarades. Hon ställde in min brits (smal sak med galonklädd dyna) lite slarvigt på snedden. Jag kunde inte nå någon signal-knapp, och inte heller ha någon vägg att stöta emot när jag var på väg att ramla av britsen. Låg och vinglade och försökte ligga i fosterställning trots att ryggdelen på sängen var uppfälld. Klockan 09 kom äntligen en läkare. Han gjorde samma sak som röntgensjuksköterskan, knackade med fingertopparna på sidan/ryggen. Nu hade den värsta smärtan lagt sig som tur var. Han trodde också att det var njursten och ordinerade en morfinspruta innan jag skulle iväg på skiktröntgen.

Den morfinspruten av underbar! Vilken lättnad! Det var när krampen sakta släppte som jag insåg hur illa det varit under natten.

140603_01

Morgon TV i väntan på skiktröntgen. Sekunden efter att det här kortet togs så träffade jag världens trevligaste röntgensköterska! Jag minns inte vad han sa att han hette. Minns bara att han var från Skellefteå.

Fick lägga mig på en mycket skönare brits. Åkte igenom ett rör och gjorde som den förinspelade rösten sa. Andades djupt, och höll andan när jag skulle. Kollade lite på de gröna punkterna som seglade runt. Kändes lite som om jag var ute i rymden, inte som om jag var liggande i en skålformad brits.

Tillbaka på akuten fick jag ligga i mitt rum ett tag. När läkaren kollat på bilderna från skiktröntgen så kom han in och bekräftade att det var njursten. En rackare på 4 mm. Jag fick med mig smärtstillande och ett recept på mer, ifall jag behöver. Förhoppningsvis kommer jag att kissa ut stenen inom de närmsta dagarna. Om 2-3 veckor ska jag bli kallad på återbesök med ny röntgen, bara för att kolla att stenen inte fastnat på något olämpligt ställe. Så fick jag gå. Fortfarande inte riktigt upprätt. Iförd Birkenstokk och, som alltid, olika strumpor (dock ALDRIG i sandaler utomhus – och aldrig med mina tillhörigheter i en Systempåse. Men, men dagen till ära så!) Hade en nödSelma i mobilhållaren, så jag kunde köpa en kopp kaffe innan jag påbörjade bussresan hem.

Väl hemma möttes jag av en toppengranne som rastat hunden åt mig, och en GALET glad hund!

Annonser

7 responses to “112 – På liv och död!

  1. E & E Höglund

    Men va göru! Varförvatförvarför

  2. Men stackars dej! Hoppas stenen ger sej iväg illa kvickt. Min bror fick njursten för några år sedan och pratar fortfarande om smärtan med skräck i rösten.
    Krya!

  3. Fy vad läskigt! Hoppas stenen rinner ut fortare än kvickt! Kram

  4. Pingback: Nu går jag och lägger mig. | Jag har inte bara en hund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s