Jag väljer att sitta på toa och mantra Sinnesrobönen. Och jag är så nöjd och glad för det!

Träffen hos kuratorn igår resulterade i att jag har reflekterat rätt så mycket över mitt liv under dagen.

En sak som både jag och kuratorn är överens om är att jag numer har mål. Jag strävar mot någonting. Det gjorde jag inte för några år sedan. Jag har under hela mitt vuxna liv mest bara halkat runt på bananskal. Både vad gäller arbete, bostad och bostadsort. Jag har på något sätt gömt mig bakom min sjukdom och inte planerat någonting. Helt enkelt av rädsla att måst ställa in för att jag har för ont, eller är för trött, och i slutändan bli besviken. Så var det nämligen under flera år när sjukdomen bröt ut. Jag kunde inte bestämma om jag kunde vara med på gruppaktiviteter med skolklassen för jag visste aldrig hur jag skulle må dagen efter, veckan efter, månaden efter… Så för att slippa att bli besviken med jämna mellanrum så har jag valt att inte planera någonting. Vilket är väldigt förödande, i alla fall för mig. Jag är en person som älskar att utvecklas. Gillar att bocka av saker. Men i arbetslivet har jag aldrig kunnat göra det. Jag gick inte till anställningsintervjun på Möbelaffären med en plan att bli någonting annat än anställd. Anställd blev jag, och jag jobbade där i fem år. När jag började sätta upp mål på Djuraffären efter några år, så visade det sig snart att jag nått så högt jag kunde, så jag sa upp mig utan att ha en klar plan med vad jag skulle göra istället. Jag visste bara att det inte ledde till någonting att harva på där.

Nu har jag börjat välja själv. Jag har satt upp tydliga mål, och delmål. Jag värdesätter mig själv och mina kunskaper, och siktar högt. Högt men realistiskt. Jag har vägt för- och nackdelar mot varandra, och valt att bosätta mig i Hufvudstaden. Ett mycket medvetet val, baserat på att det finns specialistvård här. Ett val som startade med att jag för många år sedan ifrågasatte den mycket bristfälliga vården i Västernorrland. Min läkare, och tillika klinikchef för Medicinkliniken, förstod vad jag menade och sa att det enda råd han kunde ge mig var att flytta. ”Söder om Dalälven, det är där specialisterna finns.” sa han. Och han hade rätt, det är väldigt stor skillnad på vården för reumatiker i detta avlånga land! Både vad gäller specialistläkare, kirurger, och den medicin man kan få utskriven. Det är så sorgligt att jag bara vill lägga mig ner och gråta. Om jag flyttat för tjugo år sedan hade kanske min kropp varit i mycket bättre skick. Men, i alla fall jag trodde att vi bodde i Folkhemmet, och reflekterade inte över att det skulle vara andra skillnader i vården i vårt land än längden på vårdkö.

Det finns även ett större utbud av jobb och studier här nere, saker som är väldigt viktiga för mig. Jag har gjort ett aktivt val att byta bransch, av den enkla anledningen att min kropp inte håller hur länge som helst inom handels. Stressen fräter hål i en inifrån. Lägg till tunga lyft, alltid under tidspress, och krydda med låg lön och obekväma arbetstider.
Nu jobbar jag måndag till fredag. När jag går hem är det ingen som ringer och vill byta arbetspass. Jag vet precis när jag ska jobba, och när jag får vara ledig. Och det är helt fantastiskt! Jag är intresserad av det jag arbetar med och läser gärna litteratur i ämnet när jag är ledig. Lyssnar på Juridik-podden på väg till och från jobbet.
Att byta jobb, även om jag jobbar med samma sak som för 10 år sedan, kräver en hel del. Det märks att man inte har lika lätt att anpassa sig till nya arbetssätt och nya arbetsuppgifter när man har passerat *host* 40. Jag är mycket trött när jag kommer från jobbet. Och jag accepterar det. Ibland tar jag en stödvila på soffan. Jag har valt bort att umgås med vänner på vardagskvällar, av den enkla anledningen att jag inte orkar. Och jag är helt okej med det. Jag sitter ofta inne på toaletten på jobbet där jag andas i fyrkant och mantrar: Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. När jag känner att arbetsplatsen är omodern och tungjobbad utan wifi, men med telefonkatalog, fax, kartotek och en mailingmaskin*. Stunderna på toaletten ger mig styrka att jobba på det här sättet, och uppskatta det. Omställningen från att jobba stående i en kassa, med gråtande barn, med skällande hundar, barn som leker med pip-leksaker för hundar, en kortterminal som krånglar, och en konstant ringande telefon, till en liten juristfirma med en medelålder närmare pensionssträcket där nymodigheter är av ondo, den omställningen är enorm! Även fast den är till det bättre, så är det en omställning som kräver reflektion och acceptans.

*mailingmaskinen står i mailingrummet, och är den enda datorn med internetuppkoppling

Annonser

2 responses to “Jag väljer att sitta på toa och mantra Sinnesrobönen. Och jag är så nöjd och glad för det!

  1. Vet du, jag relaterar så mycket till hur du skriver att du har hanterat livet p.g.a sjukdomen. Jag har inte fysiskt ont och kan aldrig veta eller förstå hur det känns men jag har haft nästan samma mönster p.g.a en orolig själ, sorger och psykisk ohälsa. Jag har liksom inte vågat ta steg eftersom jag undvikit att bli besviken så mycket. Precis som du har jag mer och mer brytit mej loss från det där, jobbar jättemycket på att vara här och nu och det fungerar faktiskt 🙂

    Sen, hjälp vad ledsen jag blir, att det ska vara sån skillnad på vården i landet, att det kanske skulle ha gjort skillnad för din kropp om du bott på något annat ställe än du gjorde. Helt sjukt.

    • Det är en intressant, inre resa. Minfullness-kursen jag gick förra året har hjälpt mig otroligt mycket! Det liksom bubblar på i bakhuvudet.

      Vården är mycket olika i landet. Inte bara för reumatiker. Det är sorgligt. Jag har kollat på nätet och insett att jag kan bo i Dalarna, Stockholm, Skåne eller Gotland (var kanske 1-2 år sedan). I dessa regioner finns det resurser, och reumatiker tas på allvar. Och inte som i Sundsvall, där man kunde få sig en skopa ovett om man ringde sköterskorna för ofta. Och Gud nåde om man ville träffa sin läkare mer än en gång per år, eller ville ha någon modern medicin!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s