Funderar över året som gått.

Det började fantastiskt bra! Redan den 7 januari gick jag till mitt nya jobb. Ett jobb jag strävat efter i fem år. Alltså inte just det jobbet. Utan ett jobb i en helt annan bransch än den jag jobbat i innan. Så de senaste fem åren har jag pluggat, ströjobbat och bytt stad.

Redan samma månad som jag började arbeta började de kroppsliga problemen som sedan gått som en röd tråd genom hela året. Det började med en fantastisk förkylning. Sedan fick jag huvudvärken från helvetet. Efter 10 sömnlösa nätter på rad, och migränliknande huvudvärk på dagarna fick jag diagnosen Hortons huvudvärk. Googla inte den! Ja, om du inte vill bli gravt deprimerad då. Hortons kommer i skov, och ibland får man bara ett skov under hela sin livstid. Det är det jag hoppas på.

Jag fick tag på en kompis. Världens bästa! Tussen, 10 kilo terrierkärlek. Perfekt för mig som förlorade min skäggiga tanthund några månader innan. Att tomgå känns fånigt, och jag kan inte sitta still i soffan och sticka strumpor hela kvällarna.

Hann bara börja promenera med Tussen när min högra höft börjar göra uppror.

Min farbror insjuknade i cancer.

Sedan började rättegångsstöket. Jag blev kallad att vittna mot min fd pojkvän och sambo, Mikael D. Fyra tusen skulle jag få i vite om jag uteblev från rättegången. Fyra tusen jag först gladeligen tänkte betala för att slippa se honom igen. Men, så kände jag att han inte skulle få glida undan.
Grov kvinnofridskränkning och kvinnofridskränkning.
Jag fingrade på mitt fina halsband som jag köpt några veckor innan av Karins konstgrepp med texten: Var besvärlig. Ta plats. Höj din röst och backa inte. Vi håller varandras händer när det blir läskigt. Och jag kände att jag inte kunde svika tjejen som var modigare än vad jag var. Det minsta jag kunde göra nu, för både min och hennes skull, var att vittna om hur illa han behandlat mig, och hoppas att det skulle räcka för att han inte skulle kunna ge sig på fler tjejer. I alla fall inte på ett tag.

Bara några månader efter cancerbeskedet avlider min farbror.

När provanställningen var klar skrev jag på anställningsavtal med ena handen och med den andra skrev jag in ledig med stora bokstäver i almanackan. Skulle nämligen åka till Island med Nina, Jenny och Båfflan. Fy fan vilket häftigt land! Naturen! Ölen! Skäggen! Maten! Oh my gadd vad vi åt gott! Båfflan hade spanat in bra restauranger och bokat bord och fixat. Jag fick stå över ridturen på Islandshästar då jag inte ville bli sittandes ute på nåt kalfjäll med trasig höft och noll i mobiltäckning. Eller åka hem med ambulansflyg.

Trots höften anmälde jag mig till en kurs i orientalisk magdans. Det var ungefär i samma veva som jag började sluta röka.

I slutet av maj får jag den ultimata tantkrämpan – bältros! Mitt på ena skinkan. Eländet spred sig både uppåt och neråt och jag lovade Nina att hon skulle få mina bokmärken om bältrosen spred sig till Mumindalen. Om det gjorde det skulle jag nämligen ta livet av mig.

Spanade in en resa till Indien, och bestämde mig för att inte åka på loppis och köpa saker, utan sälja i år.

Dagen före midsommar får jag två brev. Det ena är från endokrinkliniken som meddelar att jag har mindre än 2% chans att bli gravid normal väg. Det andra är från åklagarmyndigheten, de meddelar att rättegången mot Micke är uppskjuten. På obestämd tid. Jag ringer åklagarmyndigheten och får reda på att det inte kommer att hända någonting på de närmsta två månaderna. Jag får reda på att vi är inte mindre än 11 personer som ska vittna mot Micke. Han har två vittnen som ska vittna till hans fördel. Jag får ta del av förundersökningsmaterialet som ligger till grund för åtalet. Åtalspunkterna är många. Väldigt många. Jag känner mig stärkt när jag ser att jag inte är den enda fd flickvännen som ska vittna mot honom. Förutom målsägande är det även tjejen han var tillsammans med innan mig. När jag pratat klart med åklagarbiträdet läggar jag mig i fosterställning och gråter som ett barn.

Höften gör ont. Jag får inte på mig strumpor och skor. Stryker mig från kursen i orientalisk magdans.

Sommaren kom och jag odlade tomater av alla de sorter på balkongen, svarta, gula, röda. Chili, jordgubbar, aubergine och kryddor. Hela balkongen kryllade av ätbara saker. Och tyvärr mindre ätbara saker, nämligen löss av olika slag.

Mitt i sommaren for jag till Dalsland en helg med ett gäng underbara tjejer och barn. Tussen fick hänga med då husse och matte semestrade i nån djungel i Brasilien. Dalslandshelgen var precis vad jag behövde. Vi plockade smultron efter vägkanten. Skrattade och åt gott. Klappade hästar och surrade.

Så tog jag mitt livs beslut. Istället för att leta efter en partner att bilda familj med så fyllde jag i en elektronisk hälsodeklaration till en Storkklinik i Danmark. Räknade om danska kronor till svenska och kollade de olika metoderna.

Så kom semestern. Då jag drog nitlotten ock fick sen semester så var jag väldigt ensam om att vara ledig när jag var ledig. Så mina 10 dagar spenderade jag i Norrland, där både Fin-Turken och Syster var barnlediga. Med ett avbrott för ett besök på Karolinska. Det var inte vilket läkarbesök som helst. Det var ett besök på endokrinkliniken. När jag berättade om mina Storkkliniksplaner så fick jag en oväntad respons. Jag hade väl inte ens tänkt på vad endokrinkliniken i Sverige kan göra för att hjälpa mig bli gravid i ett annat land, men hjälp fick jag. Redan samma dag fick jag hämta ut hormoner för att förbättra mina låga chanser att bli gravid.

Efter min semester var det in i jobbsvängen igen. Höften spökar fortfarande och jag ger mig inte efter bara skelettröntgen och ett brev där det står att ‘allt är bra, vi ses nästa år’. Jag förvandlas till den jobbiga patienten som ringer, skriver och tjatar. Höften gör ju ont! Jag skiter väl i om allt ser bra ut. Jag känner ju att det inte är det – hitta felet!

Så närmar sig datumet för rättegången. Fin-Turken och Mad följer med. Hela dagen spenderar vi i samma rum som mitt ex Micke. Han hånflinar och är allmänt dryg när jag avlägger mitt vittnesmål. Ett vittnesmål jag nästan drar mig ur, då tingsrättens ordförande förklarar att jag inte kan tvingas att vittna mot en fd familjemedlem. Mad stöttar mig, och jag genomför mitt vittnesmål. Sakligt och utan att ägna honom en blick.

Både Mad och Båfflan gör slut med mig. Samtidigt. Jag kan inte gå in på varför, för det har jag inte riktigt fått klart för mig.

Jag får göra både datortomografi och en ultraljudsröntgen. Och på den senare upptäcks en knöl. Jag står i badrummet, på väg till jobbet. Kvällen innan har jag  och de andra tjejerna skålat för att domen fallit i rättegången mot Micke. Och nu får jag ett brev med en operationstid för att ta bort min tumör! Jag känner hur marken försvinner under mina fötter. Tumör har det väl aldrig varit tal om?! Vet inte om det är hormonerna eller vad det är, men jag blir så dramatiskt ledsen över minsta lilla. Känner mig som ett hjälplöst våp.

Resan till Indien blir inställd.

Operationstiden är nära inpå. Ingen vet riktigt vad som ska hända, vad som ska åtgärdas. Jag tänker mycket på minfulness-kursen jag gått och bestämmer mig för att förbereda mig så gott jag kan, och överlåta resten åt de som ska göra resten. Jag åker alltså dit fastande och lägger in mig på utsatt tid.  Åsa kommer och hämtar mig på kvällen när det är klart.

Sen är det bara att vänta. Fem veckor tar det innan jag får veta att de inte fann någon cancer-dna i knölen. De fann faktiskt ingenting alls som kan säga vad det var, eller varför. Och återigen ligger jag i en liten snorig gråthög. Den här gången av lättnad.

Micke flyttar runt. Han kommer närmre och närmre. När jag märker att han flyttat till Nybohovsvägen, och jag riskerar att möta honom dagligen ringer jag Kriminalvården. Jag får inte veta så mycket, utan ringer målsägande och hon får veta desto mer. Handläggningen av Mickes fängelsetid är inte ens påbörjad.

Stressen har någonting positivt med sig i alla fall. Jag går ner i vikt i en rasande fart. Jag började röka efter rättegången. Av hormonerna mår jag lite illa.

Det är en hektisk tid på jobbet. Jag får jobba över nästan varje dag för att vi ska hinna hålla undan. Vilket känns bra. Jag vill inte tänka. Orkar inte tänka.

Mamma ringer en kväll och berättar att mormor åkt in på sjukhus. Hon blödde näsblod, och personalen på vårdhemmet ville att det skulle utredas då det pågått en tid. Vi får reda på att mormor har en tumör på magen som växer fort. Då hon har ett dåligt hjärta bestämmer läkarna sig för att inte starta igång henne om hjärtat stannar. De vill inte heller operera henne, av samma anledning. Jag åker raka vägen till mamma, och dagen efter åker vi till Norrland. Vi spenderar helgen hos mormor. Hon är trött och sover mycket. När vi åker därifrån är vi alla övertygade om att det var sista gången vi träffade henne. Som den dramaqueen jag blivit så gråter jag mig till sömns.

Hösten är mörk. Jag är stressad. Så stressad att jag åker fel när jag ska till jobbet en dag. Dagen efter åker jag till jobbet utan BH. Och några dagar senare hittar jag inte till en kompis som bor på samma gata som mitt jobb. Hennes port passerar jag dagligen när jag går till posten. ‘Tydliga tecken på stress’ säger min kurator och ber mig sortera i mitt liv. Vet inte riktigt vad jag ska sortera bort. Jag jobbar och sover. Sover och jobbar. Och gråter.

Mormor repar sig, och får inte bara operera bort tumören på magen utan även starr.

När jag åker till Sundsvall på det årliga Julpyssel-battlet händer det som inte får hända. När jag ska ta på mig ett par skor så smäller det till i höften. Att ta sig de 40 milen hem är ett företag. Jag har sån otur att stötdämparna på tåget har frusit, så det är en studsig resa hem. Jag sms:ar mamma att jag åker så långt jag orkar. Hon åker till centralen för att hämta upp mig ifall jag kommer hela vägen hem. Det gör jag tack och lov, på ren tjurighet. Nu är jag sjukskriven pga ‘höftproteshaveri’. Jag sover mig genom dagarna. Mamma och grannarna har hjälpt mig att handla. Både mamma och cheferna kom hit med julmat åt mig. Morfinplåstret gör sitt till, men jag har ont. Min kropp är inte skapt för att gå på kryckor. Julen blev inte i Sundsvall, som planerat. Den blev hos kusin Cattis i Stockholm. Nyårsafton blev inte i Sundsvall, som planerat. Den blev hemma i soffan med Tussen. Om några dagar ska jag få träffa min ortoped, efter 4 veckors väntan.

Jag börjar sluta röka igen. Och gråter. Det har varit ett väldigt händelserikt år. Jobbigt på många sätt, och av flera anledningar som jag inte tar upp här. Men, jag är väldigt nöjd med det jag åstadkommit i år. Jag är väldigt nöjd med mindfulness-kursen jag gick här om året. Den har betytt vansinnigt mycket för mitt välbefinnande. Utan den och Omeprazolen skulle jag haft blödande magsår hela året!

2016 ska bli spännande!

Annonser

16 responses to “Funderar över året som gått.

  1. Men lilla vän…vill bara ta din smärta och sorg och gräva ner det i en grop så att du slipper det och kan vara glad.
    Håller tummarna att 2016 blir ditt år, fyllt av glädje och harmoni.
    Stor kram till dig!!!

    • Det skulle bli en stor jävla grop Icka, jag hjälper dig att gräva!

      I år siktar jag mot harmoni. Många skratt och minimalt med dramatik 🙂

      KRAAM!

  2. Herregud, vilket år! Det är ju drama för en hel livstid! Hoppas du får ett lugnt 2016 och att du får en bäbis så småningom! Kram

  3. Shit vilket år alltså. Må 2016 bli…mindre dramatiskt åtminstone.

  4. Åsa och Hasse.

    Japp, 2015 var ett skitår. Vi hoppas 2016 blir bättre!
    Kramar från oss båda.

  5. Åh, vilket tufft år du har haft!
    En kropp som inte vill vara med, vänner som gör slut, ork som inte finns där och yttre saker som påverkar…❤
    Jag blir helt slut bara av att läsa, du måste verkligen ha en massa jävlar i namma som gör att du fortfarande står kvar…
    Jag önskar jag kunde göra något för dig, hjälpa dig, bära smärtan åt dig, om så bara för en liten stund, så du fick vila…❤
    Skönt att du har nära och kära som finns där för dig, att luta dig emot när du inte orkar själv…
    Tur att du har Tussen att mysa med och dina fina vänner!
    Håller tummarna för att 2016 blir ett bra år, åtminstone lugnare!❤❤❤❤❤
    Kramar i massor från mig till dig…

    • Ja, det förra året har tagit hårt på krafterna. Jag känner mig lite frasig i kanten. Men… jag känner mig samtidigt starkare än jag gjort på länge, då jag har en plan! Jag ser en väg ut ur många av de problemen som uppstod 2015.

      Just vila är någonting jag saknar. Trots att jag sover fantastiskt mycket , så är jag aldrig pigg.

      Utan Tussen skulle det inte alls vara kul! Vännerna som finns kvar finns tyvärr i Norrland. Här i stan verkar jag (tyvärr) bara ha bekanta numer. Men, vi Skypar ofta jag och Fin-turken och Larven, Syrran och Grus. P1 har varit nere flera gånger och hälsat på och stöttat. Jag tror nästan jag har sett mer av honom i år än det sista året vi bodde ihop 😀

      2016 ska bli året då jag styr upp allt! Var så säker!

      Kram finaste Malla ❤ ❤ ❤

      • Det låter som en bra strategi!
        Hoppas vägen ut ur problemen går spikrakt och framåt!
        Du får nog stå ut med tröttheten ett tag, din kropp är ju totalt slutkörd. Trist med vännerna, jag har själv varit med om det, att bli bortvald av olika anledningar.
        Men jag säger som jag alltid har sagt: ont krut förgås inte så lätt…skämtåsido!;)
        Det fixar du!💪💪💪💪
        Kram

        • Ja, det kan inte vara lätt att umgås med någon som är sjuk, utan att det syns (jag, alltså). Tröttheten, värken, läkarbesöken… det går liksom inte att förklara för någon som inte varit där själv. Ibland känner jag mig som en gnällkärring, och ibland får jag bannor för att jag inte säger något om hur jag mår. En jävla balansgång.

          Ont krut förgås inte! Och det som inte dödar, kommer att försöka igen så det är bara att bli tuffare.

          Kram!

          • Exakt, så är det ju, det här med att det inte är så vidare kul med ngn som är sjuk och inte orkar.
            När man som i mitt fall alltid svarade ”nej, orkar inte, vet inte” och avbokade för att orken inte räckte till, så är det, till slut så slutade dom fråga. Hmm, det är en svår balansgång, hur mycket man orkar dela med sig och visa upp.
            Usch, det är inte lätt det här…
            Synd att jag inte bor närmare, då skulle vi kunna ses och vara på samma våglängd!
            Fast ses det ska vi ju för tusan göra ändå, el hur???😊

  6. Snart ses vi! Jag ska ju dessutom tatuera mig i dina trakter, för tusan!
    😀

  7. Men jisses, vilket år!! Jag är så himla dålig på att gå in här (och på andra bloggar), och efter att min egen blogg somnade har jag blivit om möjligt ännu sämre.
    Jag har med andra ord missat en hel del av ditt år, inser jag nu.
    Du är galet stark som står upp (om än med dålig höft) fortfarande!
    Heja dig för att du tar tag i barnmakandet. Vi hade ju (och har) svårt att få barn och vet att det verkligen inte är en dans på rosor.
    Om du skulle vilja ha någon att älta skräpet med, får du gärna slänga iväg ett mail. ❤
    Jag önskar dig ett strålande och fantastiskt 2016!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s