Lyckan över att ha TV på salen kom av sig.

Min nya salsgranne är i runda slängar hundra år och i det närmsta döv. Hennes man brummar högt och ljudligt på skånska. De pratar om helt olika saker, så att se på TV är inte att tänka på.

De är jättegulliga mot varandra, och jag känner hur det gör ont i hjärtat. Önskar jag också hade någon som hade den omtanken om mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s