Category Archives: kärlek

Sammetsposter?

Har jag sagt att jag älskar Jack Black?

Vill ha den här bilden som sammetsposter!

Annonser

Tinder?

Nja… Jag kollar nog Lexbase först.

Uppdaterat 4 dagar senare: Slår på måfå och hittar två ex på Lexbase.

När man rensar bilder på datorn…

150708_03
Jag. Och världens mest saknade hund. Här ska jag på dejt och har lånat en fin röd kappa av min kusin Cattis. Tanthunden är pepp på att följa med, men den här gången fick hon stanna hos Cattis.

150708_04
Jag, Robban, FinTurken och tanthunden for från Sundsvall till Uppsala för att köpa en fantastiskt fin gammal säng en vårdag.

150708_08
Jag hatar verkligen tv-dosor. Så FinTurken hade preppat när jag skulle vara katt- hund-, och husvakt en gång. Hon hade även satt post-it lapp på en bullpåse och på on-knappen till kaffebryggaren.

150708_07
När jag pluggade för några år sedan var Palten noga med att vara mitt i händelsernas centrum. Hon låg gärna på det jag läste. Som jag saknar denna katt!

150708_05
Den som tror att man kan se ut hur som helst när man gör radio (jag trodde det) tror fel! Allt vi gjorde fotades och lades ut på P4 Västernorrlands hemsida. Här står vi party-sminkade strax före kl 07 en morgon och fotograferas innan sändning. Radioutseende är en myt.

Jag är KÄR!

Anton! Varför har jag inte suttit still på rumpan och sett Let´s Dance förut?!

Fort!

Säg någonting som är positivt med att vara singel! Vad som helst. Just nu känns det så tråkigt att vara ensam. Så snälla, lista allt som är bra och positivt med att vara singel!

En snabb summering av ett av ett helt galet år.

141230_02Fotograf Catharina Ramstedt.

Känsliga läsare varnas. 2014 var nämligen inte riktigt mitt år.

När jag tänker tillbaka på allt som har hänt under 2014 så känns det som om det är flera år. Jag kan bara konstatera att det blev ett år då det hände vansinnigt mycket, och jag lärde mig mycket om mig själv. Jag lärde känna många nya, fina vänner. Vänner som jag håller väldigt kär. Vänner som är här för att stanna!

Men i början av året inträffar, som alltid, min födelsedag. I år var det jämnt antal. Min 40 årsdag kändes verkligen som min dödsdag. Det var den dagen jag inte längre var berättigad till IVF*. Jaha, tänker du kanske. Det gäller ju alla kvinnor i Stockholm som fyller 40 år. Grejen var bara den att jag under 2013 genomgått en fertilitetsutredning där det konstaterats att min chans att bli gravid de vanliga vägen är mindre än 2%. Jag blev direkt beviljad IVF-behandling, som läkarna ville starta omgående. Men, för att genomföra en IVF-behandling i Sverige så krävs att man har en partner. En partner som är med på det. Det hade inte jag. Det var många tårar och sömnlösa nätter. Många års längtan efter en egen familj rann genom fingrarna, och det var ingenting jag kunde göra. Min 40-årsdag, som så klart är på den ultimata pardagen alla hjärtans-dag, firade jag med mitt ex genom att äta gott på vår favoritkrog. Dricka gott, röka (för första gången på 6-7 år) och bli pangfull! Vi hade jättetrevligt, spelade flipper och biljard.
Och mitt i skrattet så ville jag bara dö. Mitt liv kändes tomt och meningslöst. Som ett hån. Jag är inte bitter. Men väldigt, väldigt sorgsen. Det är helt uppenbart att det finns någon för alla. För alla utom mig. Delar av släkten kom ner till huvudstaden och överraskade mig med kalas! Middag på en härlig restaurang. Återigen så satt jag med gråten i halsen. Ensam, vid ett bord fullt av par.

En dag blev jag uppringd av en man som sade sig vara från polisen. Han ställde en massa konstiga frågor om en man som jag haft ett förhållande med för flera år sedan. 45 minuter senare hade jag svarat undvikande på hans frågor, och han insåg väl att han inte skulle få något vettigt ur mig. Jag hade puls som en kanin, jag visste inte om det verkligen var en polis jag talat med. Det kunde lika gärna vara en vän till mannen som frågorna rörde. Jag försökte skaka av mig det hela, men det gick inte. Veckan därpå ringde jag växeln på polisstationen och frågade efter konstapeln som ringt mig. Jodå, han fanns på riktigt. Och det var verkligen ett telefonförhör jag suttit i.

Så blev det vår och katten blev plötsligt jättedålig. Jag for till veterinären med henne. Och hem därifrån utan henne. Den lilla svarta donnan skulle aldrig mer sitta i mitt knä på kontoret. Aldrig ligga på min mage och kurra.

Det gjordes fuktmätning i badrummet, och allt såg bra ut enligt mätvärdena. Ändå blev golvbrunnen utdömd och måste bytas. En renovering som skulle ta 4 veckor. Nu tog det 11 veckor eftersom nya mätningar visade på fuktskador i golvet. Jag kände mig som grannen i Beck, när jag stod i trapphuset med schampo och duschkräm och ringde på hos grannen för att låna hennes dusch. Jag är otroligt tacksam att jag har så fina grannar! Några veckor gick det bra. Sedan fick jag en njursten i storlek av en mindre asteroid och hamnade på SöS. Stenen var precis på gränsen för vad de sprängde, så de skickade hem mig med morfintabletter.

JAG BLEV MOSTER FÖR FÖRSTA GÅNGEN I MITT LIV! Helt fantastiskt! Världens finaste lilla Grus har verkligen förgyllt mitt liv!

Jag fick tag på en arbetsprövningsplats som verkade lovande. Snabba bud var det, jag ansökte ena kvällen och blev uppringd förmiddagen därpå! Jag började nästan omedelbart som assistent på ett produktionsbolag (som hade toalett).

Att ha njursten och inte ha något eget badrum blev för mycket, så jag frågade  runt på diverse sociala medier om det var någon som behövde kattvakt. Någon med badrum och hundvana kattor. Mads hörde mitt nödrop, och vi stämde träff. Efter 45 minuters promenad var vi överens om att jag kunde få bo hos henne 2 veckor och passa hennes kattor. Hon har sedan dess blivit en kär vän, och hennes svansbarn har för alltid en plats i mitt hem och mitt hjärta!

Praktiken blev inte vad jag hoppats på. Utan handledning och med en jobbhög som bara växte, blev mina 50% helt plötsligt 75% på kontoret och 50% hemma. Jag lärde mig massor om hur man bygger hemsidor genom att fråga vänner, kolla på youtube och googla.

Semestern kom, och det blev den bästa semestern i mannaminne! Hunden och jag for från Vilhelmina i norr och till Mellerud i söder. Vi badade och hade det underbart. Hunden lärde sig att simma utan flytväst, 11 år gammal. Säg inte att det inte går att lära gamla hundar sitta!

Det blev några turbulenta omgångar med mitt ex, vilket resulterade i att jag betedde mig som ett riktigt praktarsle. Och sedan sa upp bekantskapen. Helt. Flera gånger.

Tillbaka på praktiken visade det sig att arbetsbördan ökat markant under semestern, då en tredjedel av kontoret slutat. Så jag slutade också.

Försäkringskassan halverade min redan låga ersättning. Inte för att jag avslutade praktiken, utan för att jag varit sjukskriven/arbetslös så länge.

Polisen ringde igen och jag fick komma in på förhör. Den här gången vågade jag prata, då jag såg att det var på riktigt. När jag berättade så visade det sig att jag, mot min vilja skulle delta i förundersökningen mot mannen. Jag orkade inte. Kom inte in med kompletterande bevisning. Orkade inte ens svara i telefon när kommissarien ringde. Och det gjorde han ofta. Köpte överfallslarm och lämnar numer inte hemmet utan det och överfallsspray. Mer om det här kommer senare, när rättegången är över. Om det blir någon, jag är inte så insatt. Har stuckit huvudet i sanden och orkar inte bli indragen.

Återigen satt jag där med en puls som en skrämd kanin. Jag hade gått in i väggen. Med besked.

Fick, efter flera års tjat, möjlighet att prova en ny medicin. En mirakelmedicin mot reumatism. Den hjälper verkligen och jag kan, under året, trappa ner på kortisonet som gett mig 20 kilos övervikt!

Det började komma brev från ett internetkasino. Jag spelar inte. Kasinon begriper jag mig inte på. Trodde det var adresserad direktreklam. Men när jag väl öppnade ett kuvert så satte jag hjärtat i halsgropen! Det var en räkning på drygt 2000 kronor! När jag kontaktade företaget fick jag reda på att någon kapat min identitet med hjälp av mitt körkortsnummer. Denna någon hade suttit vid Sergels Torg och spelat mitt i natten. Som tur är så hade jag besök från Sundsvall som sov över här, så jag hade alibi. Räkningen avskrevs så fort jag upprättat en polisanmälan. Jag fick spärra mitt körkort och skaffa nytt.

Jag började en kurs i Mindfulness, och plötsligt började jag få ner pulsen utan att dricka vin! Det var som om jag hittat en förlorad pusselbit! Det blev min trygghet i kaoset.

På en resa till Sundsvall började instrumentpanelen på den lånade bilen att blinka som en julgran. Jag ringde en vän som googlade. Det verkade som att bromslyset inte fungerade. Jag fortsatte norrut. Det var sent och jag hade nästan 2 timmars bilkörning kvar. På morgonen hade de flesta lampor slocknat, men en ny tänts, så jag for in på verkstaden med bilen. Jag hade ingen bromsverkan kvar! Det ena bromsröret var av. Det andra var helt borta! Delarna beställdes och jag fick stanna några extra dagar.

Det blev höst. Och så började hunden att kraxa en natt, hon andades kort och stötigt. Tumören som vi upptäckte 2013 växte. Efter två månader var det över. Hon fick somna in liggandes på sin älskade leksaksflodhäst och hela min värld rasade samman. P1 var med och stöttade. Utan honom hade det aldrig gått. Hon var mitt allt. Min familj. Min bästa vän. Min trygghet och lekkompis. Min träningskamrat under många år, och mitt överfallslarm. I nöden prövas vännen, sägs det. Och vilka fina vänner jag har! Jag har fått så mycket stöd i allt det jobbiga att jag är helt överväldigad.

Den sista mörka vintermånaden verkar det äntligen vända! Jag har tagit i hand på en ny praktikplats. Det är några papper som ska skrivas på, men det är bara formsaker. 2015 ska bli mitt år. Den 7 januari börjar jag på min nya plats.

Nytt år – nya vanor! Samma fina vänner!

2014, kom  a l d r i g  tillbaka! 2015 ska bli mitt år!

* Provrörsbefruktning

Så har det gått en vecka.

Och jag saknar henne så otroligt mycket! Idag har jag inte klivit ur pyjamasen. Finns liksom ingen anledning när jag inte behöver gå ut med tanthunden…