Tag Archives: ajje

Ring på fingret och deg i näven.

Idag hade jag en välplanerad dag. Jag skulle hämta ut en ny bur till marsvinen som jag beställt, handla mat då jag varit i Norrköping hela helgen (det blir ett eget inlägg), köpa bottenströ till marsvinsburen så jag skulle kunna flytta över Vännerna när jag monterat ihop den. Apoteket och Panduro stod visst också på listan.

När jag var nere i förrådet för att hämta pirran jag skulle släpa hem buren på så ringde telefonen. Det var en arbetsterapeut på KS som fått en avbokning och undrade om jag kunde komma in idag med kort varsel. Klart jag ändrade mina planer! Jag fick dessutom en dubbeltid hos arbetsterapeuten, så vi skulle hinna gå igenom allt!

Nu sitter jag i soffan med en skön deg i handen. Till degen följde ett träningsschema som ska hjälpa mig att bibehålla styrka och rörlighet i båda händerna i väntan på operation. Den vänstra blir sämre och sämre, svagare och stelare för varje dag. Den högra är överansträngd då jag får använda den till allt.

På höger ringfinger har jag fått en plastring. Den ska motverka min svanhalsdeformitet som syns på bilden ovan.

Ringen avlastar, och håller fingerlederna i styr. Nu gäller det bara att jag inte tappar bort den lilla rackaren!

Arbetsterapeuten mätte min rörlighet i båda handlederna (vilken var obefintlig i vänster) och jag fick göra ett ”grepptest” där jag var oroväckande svag i vänster hand och bara kunde klämma med tumme, pekfinger och långfinger. När jag försökte ta i med hela handen gjorde det vansinnigt ont.

Höger hand 121 – max 283 för en fullt frisk kvinna i min ålder. ”Normalspannet” är 127 – 323, (även det friskvärde) så mina 121 är helt okej. Och vänster hand 77 – max 228 för en fullt frisk kvinna, och ”normalspannet” 169 – 334. Vänster hand är alltså väldigt svag.

Återbesök är inbokat om en månad. Jag tror inte på ökad styrka och/eller rörlighet, däremot hoppas att jag inte blivit svagare till dess!

Annonser

Ringde operationsplaneringen på handkirurgenheten SöS. Nu vill jag dricka alkohol.

Vid mitt senaste besök på handkirurgen i december -17 fick jag en lapp med nummer till operationsplaneringen. Jag skulle ringa efter en månad ”om jag inte fått en kallelse till operation”. Och det har jag ju inte. Så idag ringde jag.

Jag fick besked att jag inte kommer att få någon operation innan sommaren. Sköterskan hade inte någon tid till hösten att ge mig, och bad mig ringa igen under sommaruppehållet, så jag inte blir ”bortglömd”. Det här känns ju inte tryggt.

Klippt ur Metro. Känns ändå rimligt på något vis.

Och nu tänker ni på vårdgarantin. Den gäller inte när det kommer till specialistbehandling. Det finns två handkirurger i Stockholm som kan utföra min handprotesoperation. Jag kan få operationen utförd i Uppsala. Men anledningen till att kön till handkirurgerna i Stockholm är så lång beror (enligt specialisterna på SöS) på att de får åtgärda operationer utförda i Uppsala.
Jag orkar inte göra en operation som kanske inte blir bra, och sedan vänta på att ”mina” handkirurger ska få tid att rätta till den operationen med osäkert operationsresultat. Handledsprotesen är den första av två operationer, där de inte ens vet riktigt hur de kommer att göra med alla trasiga skelettdelar som jag har. De får se när de öppnar hur det ser ut helt enkelt.

Det är fint med vänner!

Super Mario Bros.

Så kände vi oss, grannen och jag när vi stod och slet i lådorna till underskåpet i badrummet. Imorgon är det stamspoling kl 07:45-15:30 (cirka), så då ska vattenlåset vara lättåtkomligt. För att få bort lådorna måste man

  1. Ha fungerande fingrar och handleder
  2. Ha en ingenjörsexamen
  3. Ha omåttligt mycket tålamod

Jag har exakt noll av de tre punkterna! Grannen har i alla fall fungerade fingrar och handleder. Men, skam den som ger sig. Vi har gjort det en gång förut, när jag tappade ner ett örhänge i handfatet, och i ren panik slog på kranen. Så vi visste ju att vi skulle klara av det. Någon gång. Och det gjorde vi! Jag har även lokaliserat alla instruktionshäften till golvvärmen, tvättmaskinen, hushållsapparaten, blendern och hittat igen mina lösmustascher. Nu ska jag bara tömma diskbänksskåpet sen så kan jag få ligga i soffan och säla resten av kvällen.

När jag fyllt i papperna till helkroppsdonationsregistret då…

Läkarminuter och SL-minuter är inte samma.

Efter min träff med läkarteamet på SöS förra veckan skulle jag bli kallad till röntgen och en ny träff med ett annat team ”så snart som möjligt”. När jag då frågade vad det innebar lite mer specifikt i tid så fick jag svaret ”oktober, senast början av november!”
Nu har kallelsen landat på hallmattan. Den 18 december ska jag dit.
Vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Besvärlig patient™

Det är jag det. Har besökt handkirurgen på SöS idag. Jag var inbokad på ett möte med en handkirurg, fick veta i receptionen att jag skulle på en sk teamträff*. Jag fick alltså träffa tre läkare. Den äldre av dem tog genast kommandot och förklarade att de utifrån röntgenplåtar, skiktröntgen och min tidigare träff med en annan läkare (han var tyvärr inte med idag) hade kommit fram till att de ville steloperera min handled, alternativt låta den vara och stelna av sig själv (som på medeltiden).

Jag höll på att trilla av stolen! Jag kunde liksom inte tro mina öron! Min reaktion kom direkt, och var inte direkt tveksam. ”Kommer inte på fråga”, sa jag bara lugnt och tydligt. Och fortsatte genom att berätta att jag läst om en intressant handledsprotes med utbytbara klick-delar som de använder i Örebro. Den var, enligt den äldre läkaren, ”fortfarande på experiment-stadiet och inte tillgänglig för gemene man ännu”. När jag berättade att den började användas inom vården oktober -16 såg han förvånad ut och påtalade att jag var mycket påläst. Tja, vad svarar man på det?! Klart som fan jag läser på när det gäller min kropp! Det ligger ju liksom i mitt intresse att det blir så bra som möjligt. Att de vill ta den enkla vägen ut med steloperation förstår jag. Enkelt ingrepp, billigt, och med mycket bra resultat. För dem.

Men är jag villig att leva med en hand som är låst i 12 graders läge? Vinsten – det gör inte ont. Nackdelarna – den går knappt att använda.

Så började den äldre läkaren att googla på den handledsprotesen som de oftast använder för att jämföra skillnaderna. Han hittade en (1) bild på en engelsk läkarsida. Inte konstigt att jag inte kunde hitta den utan hittade Örebro-modellen. Jag har inget emot den handledsprotesen som de är vana att jobba med. Den är som sagt beprövad. Jag måste läsa på lite mer om den bara.

Så klämde läkaren och kände på min handled. Mätte rörligheten, vilket inte var många grader. Och så kollade han på skiktröntgen och tog fram ett plastskelett som han visade mig mina förändringar på. Han förklarade noga att det var ett plastskelett ”så jag inte skulle bli rädd”. Herreguud! Tror han att jag är 5 år?!

Sedan började han påtala alla negativa effekter med att ha främmande föremål i kroppen. Han poängterade att jag skulle behöva äta antibiotika för att motverka infektion i det främmande föremålet i kroppen när jag går till tandläkaren bland annat. Jag försökte stoppa honom, men det gick inte. Han berättade om hur bra det blir vid steloperation av leder, och hur nöjd alla patienter är efteråt.

När han var klar med sitt utlägg förklarade jag att jag redan har dubbla höftproteser. Och att jag bytt ut den ena. Och jag är väldigt nöjd med dem. Jag är inte lika nöjd med min stelopererade fot där all smärta tyvärr inte försvann. Hans reaktion var rätt så förvånad och ”jaha! Då vet du ju lite vad som väntar.” Sen berättade han att bara för att jag vill ha en handledsprotes så kan jag inte bara det!

Jag ska vidare på mer undersökningar och utvärderingar av ännu ett team. Detta team består av den äldre läkaren och en kollega till honom. Men först *tumvirvel* mera röntgenplåtar!

När han rundade av vände jag mig till de andra två läkarna som hela tiden suttit tysta uppflugen på en brits och frågade vad de hade att säga. De hade inte något att tillägga och jag undrade tyst för mig själv vad de hade där att göra. Jag frågade om vad det är för tidsaspekt att förhålla mig till och fick svaret ”vi beställer röntgen så snart som möjligt”. Vilket inte är ett godtagbart svar att ge mig, så den äldre läkaren kallade in en sköterska som kollade tider och kötider, så jag ska få komma inom 4 veckor. Jag fortsatte att fråga om tidsaspekten och de såg frågande på mig.
Ja, sa jag ”blir det en operation innan jul..?”
”Nej, det kunde jag inte räkna med. Någon gång nästa år.” blev svaret.
Skönt att veta ungefär vad jag har att förhålla mig till. Men det känns verkligen som en evighet!

När jag frågade hur jag bäst kunde förbereda mig på en operation för bästa möjliga resultat såg de återigen förvånade ut. ”Det är ju bra om du inte har några sår på handen, eller kroppen” sa den äldre läkaren tveksamt.
”Ska jag träna på något särskilt?” frågade jag. ”Eller ska jag bara försöka bibehålla rörlighet och styrka?” det var de överens om att det var bra. Jösses, hur oförberedda patienter är de vana med?! Sitter verkligen alla och bara lyssnar och säger ja tack och amen när läkare dikterar villkoren?

* teamträff flera läkare/kirurger/specialister

Ska jag starta en fitnessblog?

Från ras till… tja… [insert valfritt peppigt ord]. Jag har nämligen inte bara börjat styrketräna, jag börjar mornarna med en massa frukt och grönsaker numer!


Vet inte hur lång tid det skulle ta för mig att få i mig 1 banan, 10 jordgubbar, 1 avokado, några blad romansallad och några kvistar persilja om jag inte kunde slänga ner allt i min kära blender och gasa! Oftast blir det gott. Om det inte blir gott utan smakar gräs så slänger jag i en bit ingefära och lite chili, så det blir så starkt att grässmaken försvinner.