Tag Archives: jobb

Ibland är det någon som fattar!

Nu har min handläggare på FK tagit ett interimbeslut att godkänna sjukpenning i väntan på läkarintyg. Tydligen kan han göra det och jag slipper göra våld på mig själv för att jobba fast jag inte kan.

Nu gäller det bara att få ett läkarintyg. Reumatologen hänvisar till ortopeden som påbörjat sjukskrivningen. Ortopeden vill att reumatologen tar över sjukskrivningen. Jag skiter i vem som sjukskriver mig! Nu har jag fått dubbla morfindosen, sover mycket och har fått backa till att gå med hjälpmedel.

Annonser

I går jobbade jag. 

I dag kan jag inte gå.

Det här går ju inte.

Jobbat tre timmar.

Klev upp och väckte tuppen. Sen väckte jag hunden och haltade ut på promenad innan jag påbörjade resan till jobbet. Jobbade 9-12. Har inte jobbat sedan december 2015(!) så jag fick fråga vad jag hade för inloggning på datorn! De tre timmarna gick fort, och jag gjorde ingen jättetabbe. Gjorde inte direkt någon nytta heller kändes det som om vi ska vara ärliga. Klurade ut hur nya kopiatorn funkade och lyckades koppla alla samtal rätt!

På vägen hem var jag så trött att jag kände mig yr, så jag stannade till på Coop för att handla nåt att äta.


Kom ut med de här, och en gurka till marsvinen.

En fantastisk Krya-På-Dig bukett och choklad från Åre!

Idag har jag haft fullt schema. Upp och iväg till SöS för PK-prov och samtal med koagulationssköterska på Hematologen. Sedan till jobbet för fredagsfika och inlämning av nyckeln till postboxen. Jag blev mycket stressad när jag såg på Reseplaneraren att jag skulle avverka sjukhusbesöket på 10 minuter för att ta bussen kl 08:12 från SöS om jag ville hinna i tid till jobbet! Stressen maxades när koagulationssköterskan inte var på plats kl 08:00, när jag var det. Dock drop-in tid till 10, men det hade ju jag inte tid med idag! När hon väl kom, så var hon jättesurrig och ville läsa igenom hela journalen och joxa. På kem. labb hade de knappt heller vaknat, så där tickade minuterna på klockan snabbt iväg.

Men, Reseplaneraren tycks utgå från att man ömsom ålar och ömsom kryper fram! För trots att allt och alla tog en väldig tid, och jag promenerar i samma hastighet som en liten snigel, så kom jag fram till jobbet precis i tid till fredagsfikat.

160219_01

Väl framme på jobbet fick jag en massa kramar och en fantastisk Krya-På-Dig bukett och choklad från Åre! Åh, vad jag saknar mitt jobb!

160219_02

På vägen hem hämtade jag upp Tussen. Och nu har det hänt igen! Förra gången var det hans koppel som var spårlöst borta. Idag var det halsbandet. Tur han är snäll och följsam. Jag satte nämligen fast kopplet i en knut i hans stickade tröja. Det fick en gummibands-effekt som var väldigt behaglig för både mig och honom. Han gick nästan lika bra som när han är lös. Men, det kändes ändå inte helt säkert med koppel i en prydnadsknut när vi sneddade över Norra Bantorget på vår väg hem.

Nu har Malin hämtat Tussen och jag sitter och ser dokumentären om den fantastiska konstnären Carl Johan De Geer. Snart är den här dagen till sin ända. Och jag längtar till imorgon! Av två anledningar – dels för att då är Pappas födelsedag över, och dels ska jag och Nina pyssla och fika och umgås!

Funderar över året som gått.

Det började fantastiskt bra! Redan den 7 januari gick jag till mitt nya jobb. Ett jobb jag strävat efter i fem år. Alltså inte just det jobbet. Utan ett jobb i en helt annan bransch än den jag jobbat i innan. Så de senaste fem åren har jag pluggat, ströjobbat och bytt stad.

Redan samma månad som jag började arbeta började de kroppsliga problemen som sedan gått som en röd tråd genom hela året. Det började med en fantastisk förkylning. Sedan fick jag huvudvärken från helvetet. Efter 10 sömnlösa nätter på rad, och migränliknande huvudvärk på dagarna fick jag diagnosen Hortons huvudvärk. Googla inte den! Ja, om du inte vill bli gravt deprimerad då. Hortons kommer i skov, och ibland får man bara ett skov under hela sin livstid. Det är det jag hoppas på.

Jag fick tag på en kompis. Världens bästa! Tussen, 10 kilo terrierkärlek. Perfekt för mig som förlorade min skäggiga tanthund några månader innan. Att tomgå känns fånigt, och jag kan inte sitta still i soffan och sticka strumpor hela kvällarna.

Hann bara börja promenera med Tussen när min högra höft börjar göra uppror.

Min farbror insjuknade i cancer.

Sedan började rättegångsstöket. Jag blev kallad att vittna mot min fd pojkvän och sambo, Mikael D. Fyra tusen skulle jag få i vite om jag uteblev från rättegången. Fyra tusen jag först gladeligen tänkte betala för att slippa se honom igen. Men, så kände jag att han inte skulle få glida undan.
Grov kvinnofridskränkning och kvinnofridskränkning.
Jag fingrade på mitt fina halsband som jag köpt några veckor innan av Karins konstgrepp med texten: Var besvärlig. Ta plats. Höj din röst och backa inte. Vi håller varandras händer när det blir läskigt. Och jag kände att jag inte kunde svika tjejen som var modigare än vad jag var. Det minsta jag kunde göra nu, för både min och hennes skull, var att vittna om hur illa han behandlat mig, och hoppas att det skulle räcka för att han inte skulle kunna ge sig på fler tjejer. I alla fall inte på ett tag.

Bara några månader efter cancerbeskedet avlider min farbror.

När provanställningen var klar skrev jag på anställningsavtal med ena handen och med den andra skrev jag in ledig med stora bokstäver i almanackan. Skulle nämligen åka till Island med Nina, Jenny och Båfflan. Fy fan vilket häftigt land! Naturen! Ölen! Skäggen! Maten! Oh my gadd vad vi åt gott! Båfflan hade spanat in bra restauranger och bokat bord och fixat. Jag fick stå över ridturen på Islandshästar då jag inte ville bli sittandes ute på nåt kalfjäll med trasig höft och noll i mobiltäckning. Eller åka hem med ambulansflyg.

Trots höften anmälde jag mig till en kurs i orientalisk magdans. Det var ungefär i samma veva som jag började sluta röka.

I slutet av maj får jag den ultimata tantkrämpan – bältros! Mitt på ena skinkan. Eländet spred sig både uppåt och neråt och jag lovade Nina att hon skulle få mina bokmärken om bältrosen spred sig till Mumindalen. Om det gjorde det skulle jag nämligen ta livet av mig.

Spanade in en resa till Indien, och bestämde mig för att inte åka på loppis och köpa saker, utan sälja i år.

Dagen före midsommar får jag två brev. Det ena är från endokrinkliniken som meddelar att jag har mindre än 2% chans att bli gravid normal väg. Det andra är från åklagarmyndigheten, de meddelar att rättegången mot Micke är uppskjuten. På obestämd tid. Jag ringer åklagarmyndigheten och får reda på att det inte kommer att hända någonting på de närmsta två månaderna. Jag får reda på att vi är inte mindre än 11 personer som ska vittna mot Micke. Han har två vittnen som ska vittna till hans fördel. Jag får ta del av förundersökningsmaterialet som ligger till grund för åtalet. Åtalspunkterna är många. Väldigt många. Jag känner mig stärkt när jag ser att jag inte är den enda fd flickvännen som ska vittna mot honom. Förutom målsägande är det även tjejen han var tillsammans med innan mig. När jag pratat klart med åklagarbiträdet läggar jag mig i fosterställning och gråter som ett barn.

Höften gör ont. Jag får inte på mig strumpor och skor. Stryker mig från kursen i orientalisk magdans.

Sommaren kom och jag odlade tomater av alla de sorter på balkongen, svarta, gula, röda. Chili, jordgubbar, aubergine och kryddor. Hela balkongen kryllade av ätbara saker. Och tyvärr mindre ätbara saker, nämligen löss av olika slag.

Mitt i sommaren for jag till Dalsland en helg med ett gäng underbara tjejer och barn. Tussen fick hänga med då husse och matte semestrade i nån djungel i Brasilien. Dalslandshelgen var precis vad jag behövde. Vi plockade smultron efter vägkanten. Skrattade och åt gott. Klappade hästar och surrade.

Så tog jag mitt livs beslut. Istället för att leta efter en partner att bilda familj med så fyllde jag i en elektronisk hälsodeklaration till en Storkklinik i Danmark. Räknade om danska kronor till svenska och kollade de olika metoderna.

Så kom semestern. Då jag drog nitlotten ock fick sen semester så var jag väldigt ensam om att vara ledig när jag var ledig. Så mina 10 dagar spenderade jag i Norrland, där både Fin-Turken och Syster var barnlediga. Med ett avbrott för ett besök på Karolinska. Det var inte vilket läkarbesök som helst. Det var ett besök på endokrinkliniken. När jag berättade om mina Storkkliniksplaner så fick jag en oväntad respons. Jag hade väl inte ens tänkt på vad endokrinkliniken i Sverige kan göra för att hjälpa mig bli gravid i ett annat land, men hjälp fick jag. Redan samma dag fick jag hämta ut hormoner för att förbättra mina låga chanser att bli gravid.

Efter min semester var det in i jobbsvängen igen. Höften spökar fortfarande och jag ger mig inte efter bara skelettröntgen och ett brev där det står att ‘allt är bra, vi ses nästa år’. Jag förvandlas till den jobbiga patienten som ringer, skriver och tjatar. Höften gör ju ont! Jag skiter väl i om allt ser bra ut. Jag känner ju att det inte är det – hitta felet!

Så närmar sig datumet för rättegången. Fin-Turken och Mad följer med. Hela dagen spenderar vi i samma rum som mitt ex Micke. Han hånflinar och är allmänt dryg när jag avlägger mitt vittnesmål. Ett vittnesmål jag nästan drar mig ur, då tingsrättens ordförande förklarar att jag inte kan tvingas att vittna mot en fd familjemedlem. Mad stöttar mig, och jag genomför mitt vittnesmål. Sakligt och utan att ägna honom en blick.

Både Mad och Båfflan gör slut med mig. Samtidigt. Jag kan inte gå in på varför, för det har jag inte riktigt fått klart för mig.

Jag får göra både datortomografi och en ultraljudsröntgen. Och på den senare upptäcks en knöl. Jag står i badrummet, på väg till jobbet. Kvällen innan har jag  och de andra tjejerna skålat för att domen fallit i rättegången mot Micke. Och nu får jag ett brev med en operationstid för att ta bort min tumör! Jag känner hur marken försvinner under mina fötter. Tumör har det väl aldrig varit tal om?! Vet inte om det är hormonerna eller vad det är, men jag blir så dramatiskt ledsen över minsta lilla. Känner mig som ett hjälplöst våp.

Resan till Indien blir inställd.

Operationstiden är nära inpå. Ingen vet riktigt vad som ska hända, vad som ska åtgärdas. Jag tänker mycket på minfulness-kursen jag gått och bestämmer mig för att förbereda mig så gott jag kan, och överlåta resten åt de som ska göra resten. Jag åker alltså dit fastande och lägger in mig på utsatt tid.  Åsa kommer och hämtar mig på kvällen när det är klart.

Sen är det bara att vänta. Fem veckor tar det innan jag får veta att de inte fann någon cancer-dna i knölen. De fann faktiskt ingenting alls som kan säga vad det var, eller varför. Och återigen ligger jag i en liten snorig gråthög. Den här gången av lättnad.

Micke flyttar runt. Han kommer närmre och närmre. När jag märker att han flyttat till Nybohovsvägen, och jag riskerar att möta honom dagligen ringer jag Kriminalvården. Jag får inte veta så mycket, utan ringer målsägande och hon får veta desto mer. Handläggningen av Mickes fängelsetid är inte ens påbörjad.

Stressen har någonting positivt med sig i alla fall. Jag går ner i vikt i en rasande fart. Jag började röka efter rättegången. Av hormonerna mår jag lite illa.

Det är en hektisk tid på jobbet. Jag får jobba över nästan varje dag för att vi ska hinna hålla undan. Vilket känns bra. Jag vill inte tänka. Orkar inte tänka.

Mamma ringer en kväll och berättar att mormor åkt in på sjukhus. Hon blödde näsblod, och personalen på vårdhemmet ville att det skulle utredas då det pågått en tid. Vi får reda på att mormor har en tumör på magen som växer fort. Då hon har ett dåligt hjärta bestämmer läkarna sig för att inte starta igång henne om hjärtat stannar. De vill inte heller operera henne, av samma anledning. Jag åker raka vägen till mamma, och dagen efter åker vi till Norrland. Vi spenderar helgen hos mormor. Hon är trött och sover mycket. När vi åker därifrån är vi alla övertygade om att det var sista gången vi träffade henne. Som den dramaqueen jag blivit så gråter jag mig till sömns.

Hösten är mörk. Jag är stressad. Så stressad att jag åker fel när jag ska till jobbet en dag. Dagen efter åker jag till jobbet utan BH. Och några dagar senare hittar jag inte till en kompis som bor på samma gata som mitt jobb. Hennes port passerar jag dagligen när jag går till posten. ‘Tydliga tecken på stress’ säger min kurator och ber mig sortera i mitt liv. Vet inte riktigt vad jag ska sortera bort. Jag jobbar och sover. Sover och jobbar. Och gråter.

Mormor repar sig, och får inte bara operera bort tumören på magen utan även starr.

När jag åker till Sundsvall på det årliga Julpyssel-battlet händer det som inte får hända. När jag ska ta på mig ett par skor så smäller det till i höften. Att ta sig de 40 milen hem är ett företag. Jag har sån otur att stötdämparna på tåget har frusit, så det är en studsig resa hem. Jag sms:ar mamma att jag åker så långt jag orkar. Hon åker till centralen för att hämta upp mig ifall jag kommer hela vägen hem. Det gör jag tack och lov, på ren tjurighet. Nu är jag sjukskriven pga ‘höftproteshaveri’. Jag sover mig genom dagarna. Mamma och grannarna har hjälpt mig att handla. Både mamma och cheferna kom hit med julmat åt mig. Morfinplåstret gör sitt till, men jag har ont. Min kropp är inte skapt för att gå på kryckor. Julen blev inte i Sundsvall, som planerat. Den blev hos kusin Cattis i Stockholm. Nyårsafton blev inte i Sundsvall, som planerat. Den blev hemma i soffan med Tussen. Om några dagar ska jag få träffa min ortoped, efter 4 veckors väntan.

Jag börjar sluta röka igen. Och gråter. Det har varit ett väldigt händelserikt år. Jobbigt på många sätt, och av flera anledningar som jag inte tar upp här. Men, jag är väldigt nöjd med det jag åstadkommit i år. Jag är väldigt nöjd med mindfulness-kursen jag gick här om året. Den har betytt vansinnigt mycket för mitt välbefinnande. Utan den och Omeprazolen skulle jag haft blödande magsår hela året!

2016 ska bli spännande!

Jobbar visst med Karl-Bertil Jonsson!

151223_01
Idag kom mina chefer förbi med julklappar från jobbet, och från mina arbetskamrater! De hade även köpt en massa julmat, då de tyckte synd om mig som inte kan fira jul med nära och kära i Norrland i år. Det är så oväntat och snällt att jag nästan tog till lipen. Om de skickat ett blombud med en julblomma hade jag blivit glad. Det här är helt klart över alla mina förväntningar!

151223_02
Åsas julklappsetikett är helt underbar, och bara så typiskt Åsa! Nu ska jag frossa i lax, ostar, saffransskorpor, patéer, choklad och mera ost. Och imorgon får jag öppna julklapparna!

H Inst Julgrn.

151209_01
Bilden snodd från internet.

Ska bara åka ut till ett industriområde i Jakobsberg och köpa julklappar till mina chefer och arbetskamrater, sen kommer en uppdatering av helgens julpysselbattle i Sundsvall.