Tag Archives: lite vanlig vardag

Jag har alltså en krukväxt med mer koll än vad jag har!

Fick en novemberkaktus förra året. Den inte bara lever. Den ska till att blomma också! Själv vet jag knappt vilken veckodag det är och missade att gratta P1 på hans födelsedag (förlåt igen, jag är världens sämsta kompis!).

Annonser

När man inte längre kan skapa inlägg i appen.

Jag kan inte för mitt liv begripa varför, men WordPress har tagit bort funktionen ”skapa inlägg i appen” i en av de senare uppdateringarna jag gjort. Vilket gör att jag måste starta min fina gamla dator för att göra ett inlägg numer. Därför blir det lite sporadiskt med uppdateringar här. Tyvärr.

Trick or treat?

Är inte alls så förtjust i ”traditionen” ringa på dörren och tigga godis, så jag funderade på att doppa brysselkål i choklad och dela ut till Halloweenfirande barn. Sen kom jag på den geniala idén att bara langa fram en näve marsvinsbajs.

De ser ju ut som små chokladpluttar och marsvinen äter ekologiskt och hemmaodlat så…
Jag har satt upp en lapp där det står SLUT PÅ GODIS på ytterdörren, så om någon ändå ringer på så får de en näve bajs.

Har Per verkligen poserat?!

När jag pratade med moderskeppet i telefon här om dagen hörde jag Per ropa i bakgrunden att ”han inte tänkte ställa upp på sånna kort igen!”. Då jag samlar på snigelpost med… eh… lättklädda motiv så rodnar jag när jag hör posten dunsa ner på hallmattan. Vet inte om jag törs hälsa på vår postis i fortsättningen. Kanske därför hon ser så himla glad ut jämnt när jag möter henne i porten..?!

Super Mario Bros.

Så kände vi oss, grannen och jag när vi stod och slet i lådorna till underskåpet i badrummet. Imorgon är det stamspoling kl 07:45-15:30 (cirka), så då ska vattenlåset vara lättåtkomligt. För att få bort lådorna måste man

  1. Ha fungerande fingrar och handleder
  2. Ha en ingenjörsexamen
  3. Ha omåttligt mycket tålamod

Jag har exakt noll av de tre punkterna! Grannen har i alla fall fungerade fingrar och handleder. Men, skam den som ger sig. Vi har gjort det en gång förut, när jag tappade ner ett örhänge i handfatet, och i ren panik slog på kranen. Så vi visste ju att vi skulle klara av det. Någon gång. Och det gjorde vi! Jag har även lokaliserat alla instruktionshäften till golvvärmen, tvättmaskinen, hushållsapparaten, blendern och hittat igen mina lösmustascher. Nu ska jag bara tömma diskbänksskåpet sen så kan jag få ligga i soffan och säla resten av kvällen.

När jag fyllt i papperna till helkroppsdonationsregistret då…

Anmäler mig till helkroppsdonation.

Har fått hem en bunt med papper att fylla i. Jag är redan anmäld till donationsregistret sedan 6 år, men jag vet inte om det finns så mycket organdelar och vävnader som är något att ha i min kropp, med alla mediciner jag proppat i mig genom åren. Så eftersom jag inte har någon användning av kroppen när jag dör, så kan den ju få komma till nytta och användning för någon annan genom helkroppsdonation.

  • Om du vill anmäla dig till donationsregistret behöver du bara en bankdosa eller mobilt bank-id och klickar här.
  • Om du vill läsa mer om helkroppsdonation så klickar du här.
  • Och om du också vill bli en helkroppsdonator maila till helkroppsdonationsregistret på helkroppsdonation@ki.se så skickar de hem papper du ska fylla i för medgivande som sänds tillbaka i svarskuvert. Du kan alltså i lugn och ro läsa igenom frågorna och ta ställning. Men, det saknas kroppar så skänk det gärna en extra tanke.

Besvärlig patient™

Det är jag det. Har besökt handkirurgen på SöS idag. Jag var inbokad på ett möte med en handkirurg, fick veta i receptionen att jag skulle på en sk teamträff*. Jag fick alltså träffa tre läkare. Den äldre av dem tog genast kommandot och förklarade att de utifrån röntgenplåtar, skiktröntgen och min tidigare träff med en annan läkare (han var tyvärr inte med idag) hade kommit fram till att de ville steloperera min handled, alternativt låta den vara och stelna av sig själv (som på medeltiden).

Jag höll på att trilla av stolen! Jag kunde liksom inte tro mina öron! Min reaktion kom direkt, och var inte direkt tveksam. ”Kommer inte på fråga”, sa jag bara lugnt och tydligt. Och fortsatte genom att berätta att jag läst om en intressant handledsprotes med utbytbara klick-delar som de använder i Örebro. Den var, enligt den äldre läkaren, ”fortfarande på experiment-stadiet och inte tillgänglig för gemene man ännu”. När jag berättade att den började användas inom vården oktober -16 såg han förvånad ut och påtalade att jag var mycket påläst. Tja, vad svarar man på det?! Klart som fan jag läser på när det gäller min kropp! Det ligger ju liksom i mitt intresse att det blir så bra som möjligt. Att de vill ta den enkla vägen ut med steloperation förstår jag. Enkelt ingrepp, billigt, och med mycket bra resultat. För dem.

Men är jag villig att leva med en hand som är låst i 12 graders läge? Vinsten – det gör inte ont. Nackdelarna – den går knappt att använda.

Så började den äldre läkaren att googla på den handledsprotesen som de oftast använder för att jämföra skillnaderna. Han hittade en (1) bild på en engelsk läkarsida. Inte konstigt att jag inte kunde hitta den utan hittade Örebro-modellen. Jag har inget emot den handledsprotesen som de är vana att jobba med. Den är som sagt beprövad. Jag måste läsa på lite mer om den bara.

Så klämde läkaren och kände på min handled. Mätte rörligheten, vilket inte var många grader. Och så kollade han på skiktröntgen och tog fram ett plastskelett som han visade mig mina förändringar på. Han förklarade noga att det var ett plastskelett ”så jag inte skulle bli rädd”. Herreguud! Tror han att jag är 5 år?!

Sedan började han påtala alla negativa effekter med att ha främmande föremål i kroppen. Han poängterade att jag skulle behöva äta antibiotika för att motverka infektion i det främmande föremålet i kroppen när jag går till tandläkaren bland annat. Jag försökte stoppa honom, men det gick inte. Han berättade om hur bra det blir vid steloperation av leder, och hur nöjd alla patienter är efteråt.

När han var klar med sitt utlägg förklarade jag att jag redan har dubbla höftproteser. Och att jag bytt ut den ena. Och jag är väldigt nöjd med dem. Jag är inte lika nöjd med min stelopererade fot där all smärta tyvärr inte försvann. Hans reaktion var rätt så förvånad och ”jaha! Då vet du ju lite vad som väntar.” Sen berättade han att bara för att jag vill ha en handledsprotes så kan jag inte bara det!

Jag ska vidare på mer undersökningar och utvärderingar av ännu ett team. Detta team består av den äldre läkaren och en kollega till honom. Men först *tumvirvel* mera röntgenplåtar!

När han rundade av vände jag mig till de andra två läkarna som hela tiden suttit tysta uppflugen på en brits och frågade vad de hade att säga. De hade inte något att tillägga och jag undrade tyst för mig själv vad de hade där att göra. Jag frågade om vad det är för tidsaspekt att förhålla mig till och fick svaret ”vi beställer röntgen så snart som möjligt”. Vilket inte är ett godtagbart svar att ge mig, så den äldre läkaren kallade in en sköterska som kollade tider och kötider, så jag ska få komma inom 4 veckor. Jag fortsatte att fråga om tidsaspekten och de såg frågande på mig.
Ja, sa jag ”blir det en operation innan jul..?”
”Nej, det kunde jag inte räkna med. Någon gång nästa år.” blev svaret.
Skönt att veta ungefär vad jag har att förhålla mig till. Men det känns verkligen som en evighet!

När jag frågade hur jag bäst kunde förbereda mig på en operation för bästa möjliga resultat såg de återigen förvånade ut. ”Det är ju bra om du inte har några sår på handen, eller kroppen” sa den äldre läkaren tveksamt.
”Ska jag träna på något särskilt?” frågade jag. ”Eller ska jag bara försöka bibehålla rörlighet och styrka?” det var de överens om att det var bra. Jösses, hur oförberedda patienter är de vana med?! Sitter verkligen alla och bara lyssnar och säger ja tack och amen när läkare dikterar villkoren?

* teamträff flera läkare/kirurger/specialister