Tag Archives: stress

Jag skulle verkligen vilja ha semester.

Från mitt liv. Från provtagningar, läkarbesök, utredningar, tabletter med biverkningar, värk, droppställningar.

Är så trött och less nu. Nästa år ska bli mitt år! (Ja, jag vet att jag sa det förra året också…) 

Annonser

Mindfulnesskursen då?

Idag var den som sagt välbehövlig. Med puls som en jagad kanin satt jag och försökte djupandas och inte bli irriterad över klockan på väggen som tickar så HÖGT.

Hade lite dåligt samvete för att jag inte gjort en enda av andningsövningarna. Hade dock gjort några dagliga reflektionsövningar. Har svårt att hantera att vi inte bedöms efter hur ”bra” vi hanterat olika situationer. Eller hur mycket vi presterar när vi försöker slappna av. Ja, jag skriver ”vi” för vi är alla rörande överens om att det känns konstigt att inte bli bedömda, och inte bli mätta efter prestation. Boken hade jag läst lite i. Inte båda kapitlen som vi hade i läxa, men ett halvt. Som jag inte kom ihåg nåt av. Det gör ingen annan på kursen heller. Minns vad de läst alltså. Idag kom vi överens om att vi är som en stödgrupp för små-dementa.

Kände mig lite så här idag.

140916_02Bilden stulen från internetz.
 
 

Förväntningarna på mindfulness-kursen som jag började idag var skyhöga! Men jag var samtidigt lite rädd att det skulle bli en massa navelskådning, med människor som satt och tyckte synd om sig själva.

Det blev det inte. Kursen innehöll avslappnande andningsövningar och så pratade vi utifrån ett kapitel i boken som vi läst (jag läste det då på vägen dit i busshållplatsen…). Det här kommer att bli bra! Kände mig flummigt avslappnad när jag for hem.

 

Hittade boken!

Sitter i busshållplatsen och läser. Avstressat liksom…

IMG_2114.JPG

Som en del i min stresshantering.

Som en del i min stresshantering ska jag få gå en kurs på vårdcentralen i mindfulness. Kursen ska hjälpa mig att fokusera. Vara här och nu, och inte då eller sen. Hålla ihop bättre, och vara mindre forcerad. Att gå in i ett rum och inte minnas varför, det har jag passerat med hästlängder. Nu kan jag resa mig ur soffan och undra varför jag klev upp? Till vilket rum jag skulle, och varför…

Inför kursstarten har jag införskaffat en blå bok med vit text. Det är den boken som kursen baseras på. Jag ska läsa* två kapitel inför kursstarten imorgon. Så om du ser den boken så får du gärna höra av dig! Sist jag såg den så låg den på bordet på balkongen. Det gör den inte längre.

* läsa är du att ta i… Minns inte när jag kunde koncentrera mig så pass att jag kunde läsa en hel sida i en bok…

Uppdatering: Boken var visserligen blå. Men texten var röd. Inte vit. Jag blir således ingen bra detektiv, signalement osv…

Att byta bransch är inte lätt.

Att jobba i butik när man är reumatiker är ingen jag kan rekommendera. I alla fall inte i en butik där det förekommer tunga lyft. Eller stress. Eller rånrisk. Eller kalldrag.

Jag har jobbat i olika butiker där det förekom tunga lyft. Och stress. Och rånrisk. Och kalldrag. Först i en möbelaffär. Där behövde jag sällan lyfta. Många tror att det är DÄR man lyfter tungt. Tunga soffor, tunga soffbord, tunga bokhyllor… Men där fanns det personal anställd till de tunga lyften. Killar som hängde på gym när de var lediga. Stadiga bitar som satt i fikarummet och deffade och åt ris och kyckling inför SM i bänkpress.
Nä, värre var det i Djuraffären. Där tror folk att man går runt och klappar kaniner hela dagarna. Men det är nog det som händer mest sällan. Nej, det är DÄR de tunga lyften sker! Dagligen. Hundmat på 3-20 kg säckar. Kattsand på 10-20 kg förpackningar. Kattmat på upp till 10 kg säckar. Små veka tjejer som gått naturbruksgymnasium och som inte prioriterar gymmet efter jobbet då de oftast har ett flertal gulliga små djur hemma som ska skötas om. Eller barn. Eller både ock. Nä, där i Djuraffären är det till att spänna musklerna. Allt levereras på pall. Inplastad pall. Och det slog aldrig fel. Den stressade lunchkunden ville aldrig komma tillbaka efter jobbet och köpa sin hundmat. Varför vänta till den faktiskt var inlevererad och avplockade från pallen?! Inte kundens fel när han kommer in och ser maten ouppackad på pall. Inte mitt fel heller. Men likt förbannat jag som fick riva en hel pall med en massa fodersäckar för att komma åt rätt säck, oftast inte ens placerad på toppen av pallberget. Och naturligtvis skulle detta ske mitt i butiken så att man måste lägga säckarna snyggt, och inte kasta runt dem vilt svärande som man skulle vilja göra! Naturligtvis medan kön i kassan växte och telefonen konstant ringde.

Stressen då personaltätheten minskade i samma rasande takt som effektiviseringen av personalen ökade. Allt kunde mätas, hur många kunder som passerat in och ut. Hur många som handlat. Vilken snittsumma de handlat för. Hur bra på merförsäljning personalen var. Hur nöjd kunderna var och om de kom tillbaka. Det hela liknar nästan en skönhetstävling! Du ska vara effektiv, trevlig, prata med varje kund men inte för länge! Den mekaniska försäljningen ska öka så kunderna inte får den personliga servicen som egentligen är det enda en butik kan konkurrera med nätbutikerna med! De äldre kunderna som inte har e-post hamnar utanför kundklubben då allt ska vara effektivt och elektroniskt. Att betala med check går inte.
Man får äta på ett rullande schema, och för mig som jobbade halvtid innebar det alltid att jag fick äta ensam.

Nä. Kroppen sa ifrån. Stressen gjorde sig påmind. Chanserna att avancera tog stopp jag ledsnade på att alltid ha ont och vara uppe i varv när jag kom hem från jobbet, och jag sa upp mig. Jag började plugga. Läste in mitt tredje gymnasieår, då min gymnasieutbildning var tvåårig. Att byta bransch var mitt mål. Att jobba med någonting där inte min kropp tar stryk varje dag. Att jobba med någonting där man inte ligger utslagen som en disktrasa de dagar man är ledig, utan har kraft och ork att verkligen göra någonting utanför arbetet är mitt mål. Ett jobb där man faktiskt kan leva på sin lön.

Mitt mål känns långt borta just nu. Med hjälp av Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen söker jag nu en praktikplats. Jag vill komma ut på en arbetsplats och se mig för. Känna om det är någonting som min kropp håller för. Är det någonting som jag tycker känns intressant? Kan jag stärka upp min utbildning så jag har en större chans på arbetsmarknaden?

Men att byta bransch är inte lätt. Kan man dessutom inte alltid prestera på topp så är man automatiskt diskvalificerad. Ibland undrar jag om det finns plats för alla i vårt tävlingsinriktade samhälle? Jag är inte lika speedad som en 25-åring, men jag kanske är noggrannare. Jag kanske har en högre arbetsmoral, blir kvar på samma arbetsplats. Jag värdesätter att göra ett bra jobb, i normal arbetstakt. Alla kan inte ha ADHD.

Stressen över att vara arbetslös är enorm. Att inte vara behövd på en arbetsplats och finnas i ett sammanhang är knäckande. Att få jättebra feedback från potentiella arbetsträningsplatser, och alltid samma avslutande mening ”du är välkommen till oss när du har en utbildning…” det är inte roligt.
Men fatta att jag vill pröva yrket i några månader innan jag sätter mig i skolbänken och drar på mig mer CSN-skulder! Jag vill känna att det håller. Att jag håller!