Tag Archives: det är nåt sjukt!

Ring på fingret och deg i näven.

Idag hade jag en välplanerad dag. Jag skulle hämta ut en ny bur till marsvinen som jag beställt, handla mat då jag varit i Norrköping hela helgen (det blir ett eget inlägg), köpa bottenströ till marsvinsburen så jag skulle kunna flytta över Vännerna när jag monterat ihop den. Apoteket och Panduro stod visst också på listan.

När jag var nere i förrådet för att hämta pirran jag skulle släpa hem buren på så ringde telefonen. Det var en arbetsterapeut på KS som fått en avbokning och undrade om jag kunde komma in idag med kort varsel. Klart jag ändrade mina planer! Jag fick dessutom en dubbeltid hos arbetsterapeuten, så vi skulle hinna gå igenom allt!

Nu sitter jag i soffan med en skön deg i handen. Till degen följde ett träningsschema som ska hjälpa mig att bibehålla styrka och rörlighet i båda händerna i väntan på operation. Den vänstra blir sämre och sämre, svagare och stelare för varje dag. Den högra är överansträngd då jag får använda den till allt.

På höger ringfinger har jag fått en plastring. Den ska motverka min svanhalsdeformitet som syns på bilden ovan.

Ringen avlastar, och håller fingerlederna i styr. Nu gäller det bara att jag inte tappar bort den lilla rackaren!

Arbetsterapeuten mätte min rörlighet i båda handlederna (vilken var obefintlig i vänster) och jag fick göra ett ”grepptest” där jag var oroväckande svag i vänster hand och bara kunde klämma med tumme, pekfinger och långfinger. När jag försökte ta i med hela handen gjorde det vansinnigt ont.

Höger hand 121 – max 283 för en fullt frisk kvinna i min ålder. ”Normalspannet” är 127 – 323, (även det friskvärde) så mina 121 är helt okej. Och vänster hand 77 – max 228 för en fullt frisk kvinna, och ”normalspannet” 169 – 334. Vänster hand är alltså väldigt svag.

Återbesök är inbokat om en månad. Jag tror inte på ökad styrka och/eller rörlighet, däremot hoppas att jag inte blivit svagare till dess!

Annonser

Så kom domen.

Anledningen till att jag inte minns något, inte kan sova, har svårt att hålla mig vaken och har hjärtklappning när jag ska sova är – utmattningsdepression.

Så nu ska jag trappa ner mitt ssri-preparat och börja med ett annat. ”Om det går bra så bör du bara ha ett helvete i två veckor.” sa min husläkare. ”Jag skriver ut ångestdämpande så du har när det blir som värst.”

Skönt att veta vad det är. Jobbigt att inte veta när det vänder och blir bra igen.

Jag har svårt att hålla mig vaken.

Jag har också svårt att sova, hur det nu går ihop. Ser lite suddigt. Mår lite illa. Har kollat mitt järnvärde. Var säker på att det var lågt, men läkaren ringde i fredags och meddelade att det var en bit över lägsta värde.

På måndag har jag telefontid med reumatologen. På tisdag ska jag träffa min husläkare.

Kanske lika bra att gå på cellprovstagning och mammografi, så är 43-årskontrollen klar liksom.

Ringde operationsplaneringen på handkirurgenheten SöS. Nu vill jag dricka alkohol.

Vid mitt senaste besök på handkirurgen i december -17 fick jag en lapp med nummer till operationsplaneringen. Jag skulle ringa efter en månad ”om jag inte fått en kallelse till operation”. Och det har jag ju inte. Så idag ringde jag.

Jag fick besked att jag inte kommer att få någon operation innan sommaren. Sköterskan hade inte någon tid till hösten att ge mig, och bad mig ringa igen under sommaruppehållet, så jag inte blir ”bortglömd”. Det här känns ju inte tryggt.

Klippt ur Metro. Känns ändå rimligt på något vis.

Och nu tänker ni på vårdgarantin. Den gäller inte när det kommer till specialistbehandling. Det finns två handkirurger i Stockholm som kan utföra min handprotesoperation. Jag kan få operationen utförd i Uppsala. Men anledningen till att kön till handkirurgerna i Stockholm är så lång beror (enligt specialisterna på SöS) på att de får åtgärda operationer utförda i Uppsala.
Jag orkar inte göra en operation som kanske inte blir bra, och sedan vänta på att ”mina” handkirurger ska få tid att rätta till den operationen med osäkert operationsresultat. Handledsprotesen är den första av två operationer, där de inte ens vet riktigt hur de kommer att göra med alla trasiga skelettdelar som jag har. De får se när de öppnar hur det ser ut helt enkelt.

Läkarminuter och SL-minuter är inte samma.

Efter min träff med läkarteamet på SöS förra veckan skulle jag bli kallad till röntgen och en ny träff med ett annat team ”så snart som möjligt”. När jag då frågade vad det innebar lite mer specifikt i tid så fick jag svaret ”oktober, senast början av november!”
Nu har kallelsen landat på hallmattan. Den 18 december ska jag dit.
Vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Jag skulle verkligen vilja ha semester.

Från mitt liv. Från provtagningar, läkarbesök, utredningar, tabletter med biverkningar, värk, droppställningar.

Är så trött och less nu. Nästa år ska bli mitt år! (Ja, jag vet att jag sa det förra året också…) 

Styr upp saker.

Har haft två telefontider med läkare idag. Det mest fantastiska är att de ringt på utsatt tid! Eller, det mest fantastiska är att de kan hjälpa mig må bättre. Men också att de ringde upp ungefär när de skulle. Nu ska jag tantvila innan det är dags att skrämma igång dammsugaren.